The story

oktober 23rd, 2008

Efter att ha rest till Viñueladalen i många år blev drömmen om att äga något eget starkare och starkare. Alcaucín är vår by. Det är här vi hör hemma, det är här vi känns igen och det är här allt började. Därför var det svårt att tänka sig ett hus i ett annat område. Det var sommaren 2006. Vi hade som vanligt en hel hög med objekt som vi hittat på internet som vi åkte och tittade på. Vi hade vid det laget tappat räkningen på hur många mäklare vi hade besökt och hur många olika byar vi hade passerat i vårt letande. För oss var läget viktigast!

Till slut åkte vi upp till Alcaucín och satte oss hos Carlos, ägaren till restaurangen El Rancho Grande. På kul sa vi på vår lite halvdåliga spanska: – Du känner inte till om det finns något hus till salu här? Han svarade att han skulle ringa sin bror. Vilket han gjorde och 20 minuter senare stod brodern Antonio på plats och åkte med oss och visade oss ett hus.

Så här såg det ut:

 

Halm på golvet, lågt i taket….

En vägg uppmurad i tunn tegelsten, till höger ser man den gamla ”diskhon”

Nja…lite städning behövs kanske…

Övervåningen ser ju nästan inflyttningsklar ut:)

Med kameran fulla av bilder och med pirr i magen åkte vi hem till Sverige igen för att fundera. Egentligen inte mycket att fundera på. Liknande läge fanns inte att få tag på. Vi satte igång förberedelserna för ett köp. Huset saknade lagfart (escritura), så den skulle vi dessutom upprätta. Det var då mitten på augusti och inte visste vi då att vi tre månader senare skulle stå som ägare!

Escrituran upprättades och mot slutet av november åkte vi ner för att slutföra köpet. Dagen för köpet var en solig, härlig dag. Vi träffade ägarna med diverse släktingar och en handfull nyfikna grannar utanför huset klockan nio på morgonen för en sista ordentlig titt. Marken som hörde till på utsidan stegades upp och förslagen på hur vi skulle renovera och bygga till fick vi på köpet. Sen bar det av till Carlos restaurang för en frukost. Efter att ha bjudit alla på en tostada och café con leche så åkte vi i samlad trupp till Velez Malaga. Väl framme kom vi på att vi hade glömt våra pass som vi ju var tvungna att visa vid köpet. Vi hade ju bara några minuter på oss innan vi skulle vara hos notarien så Thomas fick köra väldigt fort medan vi andra tog oss till notariatet. När det var vår tur så fick vi alla gå fram till en assistent och lägga fram vårt ärende och då visade det sig att ägaren till huset hade tappat sin legitimation. Inget id-kort – ingen försäljning. Det enda han kunde visa var ett kvitto på att han hade beställt ett nytt id-kort. Jag blev smått nervös men då kom någon på den briljanta idén att åka tillbaka till Alcaucín och hämta tre personer som kunde intyga vem han var. Assistenten påpekade att de heller inte får vara släkt med honom. Dryga tre kvart senare så dyker ägarens son upp med tre äldre getaherdar. Vi var nu en stor skara folk och alla var ju tvungna att sen slå sig ner vid notariens gigantiska bord i hennes ännu mer gigantiska rum. Alla fick också sätta en kråka på vårt köpekontrakt. Det var en minnesvärd stund. Det var en märklig känsla att kliva ut på gatan som husägare i Spanien. Nu kunde resan mot drömmarna börja!

Se hur vi firade:

huskopet-den-30-nov-2006 

 

info@casatinto.se

Powered by WordPress